De flesta människor är rätt bekväma av sig & trivs med att ha en stabil trygghet i livet. Andra är mer risktagande - såkallade adrenalin-junkies som måste hoppa ut ur ett flygplan för att känna sig levande. I dagens samhälle kanske dom människorna känns "idiotiska", men förr i tiden var den typen av människor livsviktiga för att föra stammen framåt & våga utveckla sig.
Det är väl förmodligen ett i-lands problem om man behöver söka sig ett äventyr för att utmana sig själv (och ett tecken på att man lever rätt bra...)
Jag anser att det är viktigt att alla människor då & då gör saker som är nya för denne för att kunna utvecklas & till slut må bra över sig själv. Utmaningarna kan te sig helt olika - helt beroende på vem man är som person. För vissa är det ju stort att prata med en främmande människa, medan andra kanske drar sig för att åka karusell pga höjdrädsla.
För ett år sedan gick jag en onlinekurs i tävlingspsykologi där jag fick i uppdrag att göra olika "comfort zone challanges". Helt enkelt att utmana min bekvämlighetszon.
Jag var tvungen att tänka både en & två gånger på vad jag skulle hitta på & insåg att det jag är obekväm med skulle andra inte bry sig om medan jag själv har gjort saker som andra aldrig skulle våga.
Jag har ju rest ensam till Sydafrika, Dubai, Hong Kong & Thailand vilket många inte skulle göra själva. Jag har flugit segelflyg, bergsklättrat, sjungit inför 2500 personer, uppträtt på hundmässan ect ect. Sånt tycker jag är lättare än att behöva vara med i ett gruppass på gymmet... Hahaha ja det har jag verkligen haft ångest inför. Märkligt va? När jag var tonåring gick jag ofta på pass på Friskis men har nu inte varit på ett på säkert fem år. Så i onsdags på ett jobbstopp i Göteborg sa en kollega att hon skulle dansa zumba på Fitness 24 Seven & undrade om jag inte skulle haka på. Jag skulle ju till gymmet för att gymma, men att dansa zumba? Jag såg framför mig stå där med ansträngningsastma & twerka likt en stelbent tant medan de andra skulle skratta åt mig.
Men någonstans inom mig så kände jag också att nu är det dags. Extra lätt när jag är i en annan stad också, jag kommer ju aldrig träffa dessa människor igen. Sagt & gjort - 55 svettiga minuter senare så kände jag mig riktigt nöjd med mig själv. Inte över min brist på kroppskontroll utan för att jag gjorde något jag tyckte var jobbigt. Så kände mig både stolt & glad - för att dansa är roligt! Och då spelar det ingen roll om man ser ut som Robert Dinero på dansgolvet - roligt har man i alla fall!
Nästa steg blir body pump...
Har ni något ni drar er för att göra? :)
Dom har så fantastiska bakelser i Danmark! 
