Den gången när Mimmi sköt sig själv i huvudet.

Hahah, ja, rubriken låter allt bra skruvad & någorlunda sann är den, fast ändå inte helt. 
Låter det skevt?
Häng med!

För en vecka sedan när jag och Henric var i Örnsköldsvik så träffade vi min gymnasiekompis Adam som pluggar där. Henke hade efterfrågat att få åka & skjuta någonstans, och då Adam har jaktlicens & eget vapen tog hans med oss till Öviks skytteklubb. Jag har bara skjutit på Gröna Lund och med soft airgun pistoler (luftgevärskubb är min specialité😜). Men aldrig med ett riktigt vapen & på 80 meters håll! 

Men Adam förklarade väldigt pedagogisk, visade all säkerhet & gick igenom varje moment. Han började att skjuta & jag höll nästan på att skita i brallan när han sköt första skottet! Jag var inte beredd på ljudnivån, för jäklar vad högt det lät! (Ja mamma, såklart hade jag hörselskydd).
Han hade ett kulvapen av någon slags modell (man kan skjuta älg & vildsvin med det, så kraftfull var den iaf😄).

Sen var det min tur & jag hade kanske inte de perfekta kläderna för att ligga på marken i skogen & skjuta men man tager vad man haver sa Kajsa Kavat.





Jag hade lite svårt att ställa in kikarsiktet men efter ett tag fick jag till det & sköt av. Vid det tredje skottet hade jag hunnit ligga en stund på backen, och utan myggolja & med en kroppsdoft som luktar nyponros & vanilj så hade hela skogens myggor kommit för att smaska på mig. (Jag kan ha råkat lukta illa också, vad vet jag. Men föredrar nyponros framför odör). Och saken hör att jag HATAR mygg! 
Så när jag försöker fokusera på mördarvapenet jag har i händerna så tänker jag samtidigt på att jag håller på att bli uppäten av myggorna som såg mig ett smörgårdsbord där i skogen.
Detta får då konsekvensen att för en mikrosekund så tappar jag fokus genom att jag inte håller i vapnet mot axeln lika hårt, så när skottet går av så kommer rekylen i världens kraft. Och kikarsiktet dånar in i min panna i 390 km/h. 
(Kan va en lätt överdrivt men fort gick det).

Å smärtan. 
Alltså. 
Som ett hårt jävla slag rätt i pannan. Jag fullkomligt tappar mig, säger inte ett ord på vad som känns som en evighet (grabbarna hade inte ens sett det ske) & sedan kommer såklart tårarna. Dessa jäkla tårar. Oavsett om jag kollar på Marley & me, slår lilltån i tröskeln eller har glömt plånboken när jag ska handla - jag har alldeles för lätt för tårar. Men nu hade jag ju fått en fullträff rakt på tårkanalerna så dom vart ju fullkomligt bananas.

Tårkalas utan dess like. Men jag var nog  mest chockad. 

Tur ändå att jag hade en väldigt snyggt träffbild för att vara nybörjare som inte skjutit på avstånd:



Efter lite övertalning gav jag mig på en ny omgång, jag vill ju inte bli rädd. Så det är jag stolt över. 
Jag borde ha fotat mig den kvällen, för jag hade verkligen en bula efter kikarsiktet. Jag får ju blåmärken & ärr av absolut ingenting, så var övertygad att detta skulle bli en bula lika stor som Pinocchios näsa, men jag klarade mig på något underligt vis. 

Men trycker jag på bulan även idag gör det ont.
Oh well. Sånt gör man bara en gång i livet.

Förhoppningvis. 

Liknande inlägg

Linda:

Det är en mäktig känsla att skjuta med älgstudsare! Jag fick själv testa för några år sedan och kan också intyga att ljudnivån är obeskrivlig... Snacket gick så här typ: Här har du öronproppar att stoppa in!
Jag: Äsch, jag är van vid höga ljud (jobbade mycket på nattklubb) så jag klarar mig nog ändå.
Sagt och gjort: sköt 5 skott och sen var jag i princip döv, det enda jag hörde var ett högt piiiiiiiiiiiiip...
Alltså, fy tusan! Inte kunde jag föreställa mig att ett gevär skulle smälla så högt att hörseln nästan försvann?
Tack gode gud så kom hörseln tillbaka successivt inom några timmar och pipet försvann efter 2 dagar.
Med andra ord så ska man lyssna på de erfarna och stoppa in de där jädrans öronpropparna innan man skjuter, haha!

Svar: Haha Linda, en helt underbar historia! (Förlåt för de otroligt sena svaret. Tänkte jag skulle svara på din blogg men du länkade ingen). Men jag förstår dig verkligen, jag hade varit helt döv utan hörselpropparna. Är så rädd om öronen så var ju rädd för ljudet trots propparna😂.
Mimmi

Linda:

Det är en mäktig känsla att skjuta med älgstudsare! Jag fick själv testa för några år sedan och kan också intyga att ljudnivån är obeskrivlig... Snacket gick så här typ: Här har du öronproppar att stoppa in!
Jag: Äsch, jag är van vid höga ljud (jobbade mycket på nattklubb) så jag klarar mig nog ändå.
Sagt och gjort: sköt 5 skott och sen var jag i princip döv, det enda jag hörde var ett högt piiiiiiiiiiiiip...
Alltså, fy tusan! Inte kunde jag föreställa mig att ett gevär skulle smälla så högt att hörseln nästan försvann?
Tack gode gud så kom hörseln tillbaka successivt inom några timmar och pipet försvann efter 2 dagar.
Med andra ord så ska man lyssna på de erfarna och stoppa in de där jädrans öronpropparna innan man skjuter, haha!

Kommentera inlägget här: