Stockholm i mitt ❤

Ja hörni... 

Vad säger man ens efter fredagens händelser?

Jag var på Arlanda och jobbade en 12 timmars dag och hade precis landat från Milano, när jag slog på mobilen och såg att jag hade fått ett meddelande från pappa med en uppdatering vad som troddes hade hänt. Klockan var då 16 och rykten spreds även om skottlossning vid Fridhemsplan, Globen och att man hade utrymt Mall of Scandinavia. Mitt hjärta stannade för en sekund och jag  tänkte att det är nu det händer, den organiserade terrorn som jag har "väntat" på att det ska ske. Väntat kanske är fel ord, för det låter som något positivt, men om vi säger såhär så är jag inte förvånad att något sånt här hände, även fast jag såklart hamnade i chock. 

Det var oerhört tungt att vara fast på Arlanda vid det tillfället, utan någon möjlighet att ta sig in till stan och utan att veta vad som exakt hade hänt och om jag kände någon som var i fara. Jag övervägde att inte jobba vidare, då min hjärna var för ofokuserad, men till slut tänkte jag att det är lika bra att jobba på och hålla sig sysselsatt.
Men som alltid när det händer någon form av krissituation så kände jag ett starkt "urge" (vad för ord är passande på svenska? "Sug?") efter att få vara på plats & kunna hjälpa till. Jag kände redan ett sådant "sug" när tsunamin hände 2004; jag ville vara på plats & hjälpa till. 
Det är ju därför jag hade tänkt mig polisyrket i många år (men av andra anledningar bestämt att det nog inte blir min väg) för jag har ett behov att få hjälpa till och vara faktiskt på plats. Kanske lite därför jag sökte till flygvärdinna ändå, för att kunna hjälpa till vid en nödsituation. 

Jag slutade vid 21 tiden och då hade pappa kommit ut till Arlanda för att hämta mig, då trafiken inte hade börjat fungera än. Vi skjutsade en kollega till Gärdet och åkte via Stureplan hem, och jag har aldrig sett Stockholm så nedsläckt och tom. Allt var stängt: Sturecompagniet, bios, Riche... en fredagkväll. Det kändes så makabert, allt blev så verkligt på något vis.

Nu när vi i efterhand vet vad som hände och chocken har släppt så kan jag säga att jag är oerhört arg på medierna som spred falska rykten hejvillt utan källkritik. Aftonbladet var som en megafon för alla rykten vilket bara orsakade onödig stress och panik. 
Sen måste jag även säga att trots det fruktansvärda som har hänt så är det "tur" i oturen att inte fler människor gick åt. Det kunde ju ha slutat hur illa som helst (som i somras i Nice). 

Jag beklagar sorgen till alla som kände offrena, kan inte tänka mig hur deras sorg måste kännas. 
Jag hoppas detta kan leda till positiva saker och att Sverige kan ta lärdom av detta, och att våra politiker går ihop & samarbetar bättre.
Så får vi hoppas till högre makter att vi slipper vara med om något liknande igen. 
 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: