När utvecklingen verkligen går framåt

Jag har sen den 2 augusti börjat löpträna och är nu äntligen motiverad att på riktigt få till en bra kondition, få till bättre löpteknik och lägga en bra grund för framtiden. 

Rawaz är en riktigt bra löpcoach som har "offrat" att springa långsammare med mig och kan då stötta samt guida mig igenom löppassen. Han säger till hur jag ska tänka i upp och nedförsbackar, att inte fortsätta i alltför högt tempo efter nedförsbackarna och han stöttar när jag känner att jag hellre vill ge upp. 

Jag har på denna kort tid utvecklats snabbare än vad jag hade tänkt mig vilket sporrar mig!
I fredags sprang vi hemma hos mig i mina kuperade elljusspår (mycket backar helt enkelt) i högt tempo i 5 km, vilket jag gjorde på 33 min. Passet innan hade jag sprungit 4 km på platt mark på samma tid, så progress people! 😄
I lördags gav vi oss ut igen fast i betydligt lugnare tempo för jag skulle träna på distansen. 
Å tro't eller ej, men jag joggade runt på 7 km!!!!

Jag är så stolt över mig själv, mitt förra rekord var 6,1 km och innan dess var det orubbat på 5 km sen 2012😂. 
Att inom en hyfsat rimlig framtid springa milen känns inte längre omöjligt


Målet är att springa milen på under 56 min innan jag har fyllt 28 år, för att slå mamma back in the days😄.

Runrun

Skriv inläggstext 

Igår blev det 4 km för mig & djuret i duggregnet! Jag tar det fortfarande lugnt för att vänja både kroppen och psyket med belastningen, men det känns så himla mycket bättre än vad det någonsin har gjort. Som om det känns som att nu kommer jag kunna lyckas med mitt mål om jag fortsätter såhär. En underbar känsla!

Liknande inlägg

Löpträning - for real this time?

Jag har alltid gillat idéen med löpning. Du kan göra det var som helst, när som helst. Det enda du behöver är ett par schyssta skor. Det tränar hela kroppen samt att om man har hund kan man träna den samtidigt.


Men. Sen kommer vi till utförandet. 
Inteeee min grej. Jag försöker skylla på ansträngningsastman men den är lugn så länge jag värmer upp, så det har bara varit min ursäkt. 
"Springer jag bör du springa för då är det fan något som jagar oss" har det låtit ifrån mig. 

Jag gav mig på ett försök att jogga aktivt augusti/oktober 2012 inför barmarks SM (dragtävling) & då sprang jag sprint 3 km med Urax, men sen dess har det inte blivit mycket med de snabba stegen. Har blivit ett pass ett par gånger per år, men det har alltid slutat i att jag har blivit förkyld nästa dag. Så då har jag istället skyllt på "att kroppen är allergisk mot löpning".

Men... det har legat & grott inom mig i flera år. Känslan av att jag vill kunna bevisa för mig själv att jag kan visst få bra kondition. Att jag någon gång ska kunna springa milen och inte behöva flåsa vid minsta uppförsbacke. 
Rawaz har löptränat i flera år & med lite pepp gav vi oss ut förra veckan (med Urax) på en liten jogg. Han stöttade hela tiden & gav värdefulla tips på hur jag skulle tänka, föra fötterna osv. Tydligen vill jag springa alldeles för fort för mitt dåliga flås, så han höll igen på mitt tempo vilket fick mig att hålla längre. 
5 kilometer blev det med lite gång här och var. Sen joggade jag i Chicago för mig själv och ett par dagar senare gav vi oss ut igen tillsammans - och jag fick ihop 6,1 km utan paus!!! Är så stolt över mig själv! 😄😄👏🏻 Det gick inte fort, 42 minuter men jag stannade inte! 

Idag råkade det också bli 6,1 km men fem minuter snabbare, och då fick ändå Urre doppa sig & jag drack vatten vid en kran.


Bild från i morse! Sen tränade jag lite kort på utegymmet innan vi åkte för att träna agility. Är så stolt över mig själv. Nu ska jag bara vänja kroppen vid belastningen & sedan öka tempot så småningom. Mamma sprang milen som 28åring på 56 min så det måste jag slå till nästa år😄
Bild från 2012 när jag sprang med Benjy & Urax. Men då "drog" dom mig. Just nu springer Urre bredvid mig tills jag får bättre flås :)
Haft en underbar dag som har spenderats helt utomhus! Nu måste jag sova bums för klockan ringer innan 04 och lång arbetsdag väntas... sov gott alla som tar helg ;)