Blackfish

Har äntligen sett den kritikerrosade dokumentärfilmen Blackfish, som numera även går att se på Netflix. Den handlar om späckhuggarna som lever i fångenskap på SeaWorld, om hur onaturligt det är för dessa stora djur att leva i små pooler. SeaWorlds största späckhuggare, Tilikum, har enligt dokumentären varit med och dödat tre människor. Om det är en lek eller frustration/agressivitet vet man väl inte till hundra procent, men i det vilda skadar inte späckhuggare människor. 



Jag älskar späckhuggare, faktum är att det är det enda djuret som jag inte har sett i verkligheten än som jag verkligen vill se! Blir helt fascinerad över att bara se bilder och filmklipp på dom, otroligt vackra varelser och dom är sjukt smarta. Vissa påstår att dom även är smartare än delfiner. 

När jag var yngre ville jag bli delfin eller späckhuggar-tränare, och den lilla tjejen inom mig vill fortfarande bli det. Men nej, jag tycker inte så pass stora och intelligenta djur ska vara i fångenskap. Om man lyckades annordna enormaaaaa bassänger, så kanske. Men inte som det ser ut i dagens läge. 

Mycket av mina tankar om djur i fångenskap ändrades efter att jag hade varit och backpackat i Australien. I slutet av resan åkte jag och Malin till västkusten då vi hade fått klartecken om att vara delfinvolontärer i Monkey Mia. Dessa delfiner var (och är) vilda men kommer in frivilligt till Monkey Mia varje morgon. Under massor av år fanns det inga restriktioner på hur man fick mata delfinerna eller inte, så många människor gav delfinerna massvis med fisk. På så vis vart några av dom lite tamare, men å andra sidan slutade en del med att jaga, vilket betydde att många ungar dog då dom aldrig fick lära sig att jaga. Någon gång under 90-talet vart det förbjudet att mata delfinerna och istället startades en organisation upp för att skydda delfinerna och på så vis även lära människor om delfinernas beteenden. Fem delfiner valdes ut till programmet, alla honor, och på så vis blir även deras ungar mer tama och människovana. 
Delfinerna fick dock bara 1 kg fisk om dagen (och dom äter minst 12 kg) så det var mer som en snack, ingenting som dom livnär sig på. 

Det var fantastiskt att få komma så pass nära de vilda delfinerna. Vi fick inte röra dom, men delfinerna var nyfikna och kunde röra oss. Vissa strök sig kring ens ben som en katt, och den äldsta honan, Nicky, brukade "poka" en på benet om hon inte fick sin fisk tillräckligt for. En av ungarna, Samu, simmade en gång mellan mina ben och la sig på rygg för att tigga uppmärksamhet. Oerhört charmigt! Vi gav dock ingen fisk till ungarna...






En otrolig upplevelse som fick mig än mer att inse att vilda djur ska vara fria. Eller åtminstonde ha sån pass stor inhägnad att det går någolunda att jämföra med vildheten. Å det går ju tyvärr inte att göra med valar och delfiner, som har hela hav som deras terretorium. 

Bild fotad av mig , en fantastisk solnedgång i Perth. (La även till ett citat för några år sedan).